Avslut

Idag Fredag så vaknade jag utav att jag drömde något jag skulle vilja kalla en mardröm, jag drömde att Jenny sårade mig och att hon redan hade gått vidare. Jag kände som om allt som dessa 1.7 åren hade gett mig inte var annat än lögn, svek och hjärtekrossande. Jag förstog inte att jag hade slängt bort dessa 1.7 åren, jag vaknade till och kom ihåg alla fantastiska minnen vi hatt tillsammans och så fick jag nya krafter, men var fortfarande lite deprimerad. Inte nog med det så var det min farmors begravningsdag så vi skulle strax upp för att göra oss iordning för att åka till kyrkan.

Jag drog mig upp ur sängen för att gå och duscha, ute stog snön som spö i backen, under natten hade det snöat kanske 3 dm, solen var i moln och det var en mörk och deprimerande dag. Just det ja, kanske ska nämna att jag och min bror bor i min farbrors husbil utanför huset, så vi var tvunga att klä på oss för att kunna gå in till huset genom det värdelösa vädret.

Hur som haver så går vi in och efter ca 2 timmar med att göra sig iordning så bar det upp till kyrkan för att kolla på farmor en sista gång, vilket jag inte orkade med, jag ville komma ihåg henne som hon var, en pigg, glad och flink människa. Jag, min bror och min syster stannade i kyrkestuge som låg brevid kyrkan och väntade på att resten av den tjocka släckten gick in och kollade till farmor. Dom grät, inte konstigt då deras mor, mormor, farmor hade gått bort, just då kände jag inte så mycket. Men så fort far min kom in och bad min bror och mig hjälpa till att bära farmor till kyrkan så kändes det lite ledsamt. Vi lyfte kistan, och det första som slog mig var ju att “Här i ligger min farmor” och med en gång så blev man ledsen, men det var bara att bita ihop.

Vi bar in farmor i kyrkan och satte ner henne framme vid altaret, hela kyrkan var upplyst med stearin ljus, dekorerad med blommor från alla i hela släkten som ville visa att dom var ledsna, jätte fint. Vi satte oss på 3:e raden till höger sett bakifrån. Ett par minuter senare började orgen låta och mäktig musik kom från dess utblås. Känslorna börja välla fram, inte bara att jag var ledsen över att farmor var borta men också ledsen att jag förlorat Jenny, jag började gråta men försökta hålla masken. Av någon jättekonstig anledning så kändes det som om det var Jenny som låg i den kistan och inte min farmor. Jag lät tår efter tår fly från ögat och ner för kinden samtidigt som vi sjöng ett par låtar som mina far och hans syskon hade valt ut, vilka känslor.

Gudstjänsten var jätte fin, vädret var fortfarande mulet och snön stog som spö i backen. Gudstjänsten var nästan färdig då vi var inne i sista versen i sista sången, jag tittade ner och tänkte, detta är en sådan upplevelse jag verkligen hade behövt Jenny vid min sida, hållandes min hand, vara den stödpelare hon alltid brukar vara, men för mig, så låg hon i den kistan.

Gudstjänsten var slut och kistbärarna tog i och började gå långsamt ut ur kyrkan med orgeln spelandes passande musik, rad efter rad framifrån började tömmas och följa kistan ut till kyrkogården. Vi samlades runt kistan, sa ett par väl valda ord, prästen tog ton i låten som var den absolut sista hon skulle få höra innan vi sänkte ner henne i jorden. Medans vi stog där och kom in på slutet av den sista versen så tittade solen fram, snön slutade och jag kände en otrolig lättnad i kroppen, jag tittade upp och ut över den vackra naturen, snön på träden började smälta och droppar falla från grenar mot backen och då förstog jag.

Denna begravningen var inte bara för min farmor, eller för vem som nu hade dött. Denna begravningen var för alla andra, kunna få ett avslut på problem dom har i sitt vanliga liv, jag saknade min farmor, jag saknade min flickvän men det jag saknade mest var hopp. En sista gång fick min farmor hjälpa mig att komma vidare. Tack Inga Bentsen, jag kommer alltid att sakna dig.

Jenny jag har fortfarande starka känslor för dig, vet inte om dom någonsin kommer att avta. Men på en sak är jag säker, liksom farmors kista blev sänkt ner i jorden har mitt hopp kommit tillbaka och Jenny ut ur mitt liv. Jag tror jag börja bli redo att gå vidare efter 3 veckor med sorg och förtvivlan. Tack alla vänner som har stöttat mig genom detta missär, jag kommer alltid finnas där för er!